1958 mottog Astrid Lindgren det prestigefyllda HC Andersen Award, som liknats vid Nobelpriset för barnlitteratur. Sitt tacktal avslutade hon: "Ett barn ensamt med sin bok skapar sig någonstans inne i själens hemliga rum egna bilder, som överträffar allt annat. Sådana bilder är nödvändiga för människan. Den dag barnens fantasi inte längre orkar skapa dem, den dagen blir mänskligheten fattig. Allt stort som skedde i världen, skedde först i någon människas fantasi, och hur morgondagens värld ska se ut beror till stor del på det mått av inbillningskraft som finns hos de där som just nu håller på att lära sig läsa. Därför behöver barnen böcker."

Vilka böcker var det då som hon läste själv? Här presenterar vi några av de som betytt mest för henne.

Pappa Långben är berättelsen om den föräldralösa Judy Abbott som med hjälp av en okänd välgörare får gå på ett amerikanskt flickcollege. Villkoret är att hon skriver brev till den okände, som hon börjar kalla för ”Pappa Långben”. Boken var mycket läst och omtyckt i Astrids familj, och ganska säkert så var ”Pappa Långben” inspirationen till det likartade namnet ”Pippi Långstrump”, namnet på flickan som Astrids dotter Karin en kväll bad sin mamma att berätta om.

En av Astrid Lindgrens stora läsupplevelser var Svält av norske författaren Knut Hamsun. Som ung arbetade Astrid i Stockholm, medan hennes son Lasse bodde hos en fostermamma i Köpenhamn. Hon var fattig, ganska ensam och ofta hungrig – försändelser med mat från föräldrarna i Småland utgjorde en av få ljuspunkter i tillvaron. Ibland satt hon på en bänk utanför Engelbrektskyrkan och läste. Så här skrev Astrid i Expressen 1974 om läsupplevelsen hon haft av Svält:

”… allt blandade sig till en enda intensiv känsla av lycka över boken och samhörighet med den unge Hamsun och alla andra som gick omkring och svalt i världens städer. Som nu till exempel jag, nåja, nåja, inte svalt jag tillnärmelsevis så bittert som Hamsun, som gick där borta i Kristiania och tuggade på en träflisa, här i Stockholm var det bara så pass att man nästan aldrig kände sig riktigt mätt. Men det räckte för att man skulle kunna identifiera sig med den unga tokdåren i Kristiania – och tänk att han kunde skriva en så gripande och så sanslöst rolig bok om svält.”

Det har också noterats att huvudpersonens återkommande lögner och uppdiktningar troligen inspirerat till Pippi och hennes ohejdade ljugande.

Första världskrigets fasor ur en tysk soldats synvinkel. Om det djupa intryck som boken, som utkom mellan de två världskrigen, gjorde kan vi läsa i Astrid Lindgrens krigsdagböcker.

”När jag läste den, kröp jag under täcket om kvällarna (det var på Atlasgatan) och grät av förtvivlan, och jag minns, att jag tänkte, att om det skulle bli krig en gång till och Sverige skulle till att ge sig med, så skulle jag krypa på knäna upp till regeringen och besvära dom att inte låta helvetet braka löst. Lars skulle jag skjuta själv, tänkte jag, hellre än att släppa honom ut i kriget. Hur ska de inte lida, de arma mödrarna på detta vanvettiga jordklot.”