Det sista stora konstnärliga arbete som Astrid Lindgren gör blir Sagotåget på Junibacken i Stockholm. 1994 sätter hon och illustratören Marit Törnqvist igång arbetet med att skriva manus och att skapa miljöerna från böckerna. ”Först blev det högläsning. När jag hade läst ett stycke kunde vi prata om scenografin och hitta de rätta orden. Det var en otrolig upplevelse att vara med när hon letade efter rätt ton. Varje gång blev jag överraskad av hennes sätt att uttrycka sig. Som om hon kastade upp alla ord i luften, fångade in hälften och sedan bestämde sig för en helt egen ordningsföljd.” Det tog närmare två år och den 8 juni 1996 öppnade Junibacken för allmänheten.

1995 närvarar Astrid Lindgren vid byggstarten för det som ska bli Astrid Lindgrens barnsjukhus på Karolinska sjukhuset. Hon håller ett tal där hon jämför forna tiders auktoritära barnkliniker med det nya barnsjukhus, där nu barnen och deras välbefinnande ska få styra både vården och sjukhusets utformning – där respekten för barnen ska vara central. Det var hennes vilja när hon lånade ut sitt namn till det nya sjukhuset.

Samma år som Ingegerd dog fyller Astrid Lindgren 90 år. Det firas med pompa och ståt i Vimmerby med statsministern närvarande – men födelsedagsbarnet själv var inte där. Hon firade tillsammans med sina närmaste på tryggt avstånd från barnparader, flaggviftning och från statsministerns check på 7,5 miljoner, lika mycket som det nobelpris hon aldrig fick, pengar som var avsedda för den nya Astrid Lindgren-gården i Vimmerby. 

I Stockholm levererade Posten 14 säckar brev till hem till henne på födelsedagen, de fyllde hela vardagsrummet, och hennes dotter Karin hjälpte henne att läsa breven från alla världens hörn ”då såg mamma på mig och sa ’Men tycker inte du att det här är märkligt?’ ’Joo’, sa jag, för det tyckte jag, men sen var det bara att fortsätta att läsa nästa brev. Och när hon fick veta att hon blivit utsedd till ’Årets svensk i världen’, skrattade hon i två dagar åt det orimliga i detta, ’urgammal, halvdöd och helgalen’, som hon menade att hon var.”

I december 1997 kommer Boris Jeltsin, Rysslands förste demokratiskt valda president, på besök till Stockholm. Han träffar Astrid Lindgren på regeringens officiella lunch. Tidningsrubrikerna i svenska tidningar dagen efter lydde: ”Jeltsin fick möta Astrid Lindgren”. Det är ingen tvekan om vem som var viktigast på lunchen.

Vid nittioett års ålder drabbas Astrid Lindgren av en stroke och får allt svårare att röra sig och delta i offentliga sammanhang. Kerstin Kvint besöker henne flera dagar i veckan och hjälper henne med alla brev som ska öppnas och besvaras. ”I början efter stroken var hon väldigt dyster och sluten och orkade inte riktigt ta del av breven, men jag läste för henne precis som vanligt och svarade sedan själv. Och på detta sätt fortsatta vårt arbete fram ända fram till julen 2001. Då hade hon sen en tid tillbaka blivit mycket gladare och piggare och kunde skratta och säga långa meningar själv.”

I januari 2002 avlider Astrid Lindgren i sitt hem på Dalagatan. Hennes dotter Karin är där och snart kommer den närmaste familjen dit för att ta farväl. Utanför på gatan samlas tusentals stockholmare för att lägga ner blommor, tända ljus eller bara stå tysta. Astrid Lindgren får närmast en statsmannabegravning. Kistan förs med häst och vagn genom Stockholm och längst bak går en vit osadlad hingst. Begravningen hålls den åttonde mars, på internationella kvinnodagen. Stockholms gator är fulla av hundratusentals människor som följer kistans färd mot Storkyrkan i Gamla stan.

Bland de som talade på begravningen fanns vännen Margareta Strömstedt.

”Det finns saker man måste göra även om de är obekväma och farliga och man helst vill slippa, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Astrid Lindgren var en modig människa, alls ingen lort. Och inuti hennes kropp, den som blev allt mer svag och skröplig de sista åren, levde Bullerbybarnet kvar. Hon som aldrig förlorade den intuitiva känslan av vad det innebär att vara barn. Hon som visste att vi måste gråta, så mycket vi orkar - men skratta ännu mer.”