De fortsatte hålla ihop under tonåren och gjorde en del bus även om de hade blivit för gamla för att leka. Till Anne-Maries 17-årsdag kom Astrid och några andra väninnor utklädda till uppvaktande kavaljerer. Att bli kär och få någon kär i sig var något alla väninnorna mycket fokuserade på. Astrid, som inte tyckte det var lika lätt som vissa av vännerna, har sagt “Då blev jag alldeles sjövild och hade sen bara ett enda intresse, så vitt jag kan förstå, nämligen att få så många som möjligt förälskade i mig. Ackackack, det var ett slit ska jag säga!”

Under några år i sena tonåren kunde de inte träffas lika ofta som tidigare. Anne-Marie gick ut skolan ett år före Astrid och flyttade till Linköping och sedan vidare till Uppsala. Astrid flyttade till Stockholm som 18-åring. Men båda var ju hemma i Vimmerby och hälsade på ibland och de brevväxlade flitigt. Så småningom flyttade Anne-Marie och hennes man Stellan till Stockholm och bosatte sig i Vasastan, till samma område som Astrid och Sture bodde. Astrid och Anne-Marie var småbarnsmammor samtidigt och gick tillsammans i Vasaparken med sina barnvagnar. Under kriget fick Astrid jobb på den hemliga brevcensuren och såg till att även Anne-Marie anställdes. Efter kriget debuterade Astrid som författare och Anne-Marie fick jobb som lektris av barnböcker på förlaget där Astrid både gav ut sina böcker och arbetade som barnboksredaktör.

De höll tal på varandras åttioårsdagar 1987, även om de då började bli ganska trötta äldre damer. Anne-Marie låg på sjukhus de sista två åren av sitt liv och Astrid hälsade stadigt på henne varje vecka tills hon gick bort 1991. Deras gemensamma sinne för humor och intresse för barn, för naturen och för leken förde ihop dem och som vänner var de varandras förtrogna hela livet ut.