"Nu skriver jag till alla barn som har skickat brev till mej om Bröderna Lejonhjärta. Jag kan inte svara var och en särskilt, för då skulle jag aldrig hinna göra något annat. Men visst blev jag glad över era brev och för att ni tycker om Lejonhjärtaboken, väldigt glad blev jag. Ni vill att jag ska skriva en bok till och berätta hur det var i Nangilima. Nej, någon mer bok om Jonatan och Skorpan blir det nog inte tyvärr. Men jag kan tala om bara för er - här, nu, i brevet - hur det gick för dem i Apelgården i Nangilima.

Mattias blev så glad så han grät, när de kom ridande in på hans gård om kvällen. "Inte trodde jag ni skulle komma så snart", sa han. "Käre lille pojk", sa han till Skorpan, "nu får jag ju vara farfar åt dej igen!"

Det var en stor fruktträdgård omkring Mattisgården, och längst borta i ett hörn växte det ett jättestort gammalt äppleträd. Skorpan byggde en koja åt sej uppe i det trädet, ja, Jonatan hjälpte honom förstås. Det var ett bra klätterträd som det gick lätt att komma upp i. Till och med Mattias klättrade upp där en gång, men han klättrade snart ner igen. Grim och Fjalar fick bo i Mattias' stall, för ett stall hade han förstås. Han hade en häst också som hette Sturkas, konstigt namn, va? Den hästen var grå och väldigt snäll men kunde inte hoppa riktigt så bra som Grim och Fjalar. Fast Mattias brydde sej heller inte om att hoppa så värst mycket, han ville bara ha honom att rida på när han skulle ner till byn och så där.

Jonatan och Skorpan red ut i skogarna precis som Jonatan hade sagt att de skulle göra, och gjorde sej lägereldar än här och än där och var borta i dagar och nätter och badade och dök i sjöarna, men de kom alltid hem till Mattias igen. I Nangilimas skogar fanns det inga vargar men det fanns vildhundar. En kväll när Jonatan och Skorpan hade lagt sej vid sin lägereld, kom det en vildhund tassande fram till dem. Först tordes han inte komma nära, men till sist la han sej ner bredvid Skorpan, och när Skorpan klappade honom, så viftade han på svansen. För han var en vildhund som ville komma till människorna. Och han blev Skorpans hund och fick namnet Mecke. När Skorpan och Jonatan var ute och red, sprang han alltid bredvid, han ville vara med Skorpan hela tiden.

Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det sa dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor. Jossi kom också till Lokrume och när Tengil och han möttes, stod de stilla och bara glodde på varann, sen vände de hastigt och gick åt var sitt håll. Vart Katla och Karm tog vägen är det ingen som vet. Skorpan frågade Jonatan, och Jonatan sa: "Kanske de kom till Sorokaste." Men han berättade inget om Sorokaste, så varken jag eller Skorpan vet vad det är för en plats.

Jonatans och Skorpans mamma kom först till Nangijala. Där tog Sofia hand om henne, hon fick bo i Tulipagården. Och så småningom kom både mamman och Sofia till Nangilima och de bodde i ett trevligt hus tillsammans nära Apelgården. Jonatan och Skorpan hälsade på dem där varenda dag - det var som att ha två mammor ungefär, även fast pojkarna inte bodde hos dem.

Ja, nu vet ni på ett ungefär hur det gick.

Tack för att ni skrev till mej. Hej, hej!

Astrid Lindgren"