I en artikel i Röster i Radio 1962 inför att Olle Hellboms filmatisering av Bullerby-böckerna skulle sändas i tv skrev Astrid Lindgren om verkligheten bakom Bullerbyn:

"Finns Bullerbyn? Jag får ständigt brev från barn som enträget begär besked om den saken ... finns Bullerbyn? I så fall vill de nämligen flytta dit och det genast. Åtminstone finns det en liten flicka i Wien som är orubbligt beslutsam på den punkten; hon förklarar för sin mamma att det vore idiotiskt att bo kvar i Wien, när det finns en plats som Bullerbyn. För den finns väl, undrar hon oroligt? Det är svårt att svara på ett sådant brev. Vad den späda brevskriverskan begär är naturligtvis att det skall finnas en liten by med tre gårdar alldeles intill varann, husen ska ligga så nära ihop att man kan klättra från södra vindsrummet i Mellangården tvärs genom en lind till norra gavelrummet i Sörgården, och där ska bo sex barn i byn, Lasse, Bosse och Olle, Lisa, Britta och Anna, och så en liten extra unge, Olles lillasyster Kerstin.

Ska jag nu svara den lilla brevskriverskan alldeles ärligt, så blir hon väl inte glad. Inte blir hon nöjd, om jag svarar så här:

Bullerbyn fanns en gång, men det är länge sedan. Inte var det precis som det står i böckerna - det är det aldrig - men barnen fanns, lekarna fanns, hagarna fanns fulla av stenrös och smultron, Bullerbybarnen sprang där på bara fötter och byggde lekstugor och kojor och trädde smultron på strån. Höskullen fanns, Bullerbybarnen sov där ibland och gjorde sig många grottor i höet. Uggleträdet fanns, där Bullerbyns Bosse en gång la ett hönsägg och lät ugglorna kläcka en kyckling åt sig, sorkeriet fanns, "Bullerbyns sorkeri", fast sorkarna rymde redan första natten ... till stor grämelse för Bullerbyns Lasse.

Vårstället i diket fanns, där Bullerbyns Anna och Lisa satt bakom skymmande hägg och "inte visste själva vad dom gjorde", gullvivsängarna fanns och vitsippsställena, där de första vitsipporna växte, den kloka märren Svea fanns och var precis så klok som det står i boken, den arga baggen fanns, och den snälla farfar, som gav barna i Bullerbyn bröstsocker och sa "håhåjaja", han fanns också, jo då, hela Bullerbyn fanns, och Bullerbyns Lisa bodde i ett gammalt rött hus med vita knutar och en rund blomsterrabatt framför.

Det röda huset står kvar än i dag. Men det kan knappast vara någon tröst för de där som skriver och frågar: "Finns Bullerbyn?"

Det Bullerbyn som de menar är borta och kan aldrig komma igen ... håhåjaja! Men under höstens lördagskvällar kan de få se i tv något som ganska mycket liknar det."

Berättelserna om barnen i Bullerbyn är också berättelsen om livet och traditionerna i Sverige före urbaniseringen och globaliseringen. Vi får veta hur årets högtider firades men också hur vardagen såg ut, med pigor, drängar, luffare, rovgallring och höbärgning.

På gården Näs där Astrid Lindgren växte upp fanns gott om vuxna förebilder för barn bland drängar och pigor, tvättgummor och kogubbar. De blev, trots att de var tjänstefolk, som medlemmar i familjen och var en viktig del av vardagen för barnen på Näs. Lina och Alfred i Katthult, Agda i Bullerbyn och Alva hos Madicken har alla lånat drag från pigor och drängar på Näs. Astrid har själv berättat hur barnen spelade pigorna spratt, tjuvläste deras kärleksbrev och störde deras sällsynta kärleksmöten.

"För en unge var det roligt och lärorikt att växa upp som jag gjorde med människor av olika fasoner och sorter och åldrar. Av dem lärde jag mig – utan att de visste det och utan att jag visste det – något om levandets villkor och hur knepigt det kan vara att vara människa."

Ur "Minnes...", Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult.