Rasmus på luffen

När man är en barnhemspojke med rakt hår som ingen vill ha, då kan man nästan lika gärna vara död, anser Rasmus. Men så får han en lysande idé. Man kan ge sig av från barnhemmet och den stränga föreståndarinnan fröken Hök. Man kan rymma, gå ut i världen och leta reda på någon som vill ha en. Om det inte finns några flickor med lockigt hår i närheten att välja på, så måste de ju ta en, tror Rasmus.

Redan första morgonen träffar Rasmus på en luffare, Paradis-Oskar, som övernattat i samma lada som han själv. Rasmus undrar om de inte kan slå följe – och så börjar deras slingriga och spännande väg tillsammans…

Rasmus på luffen var en nyinspelning av Luffaren och Rasmus (1955). Till nyinspelningen strök Astrid Lindgren några scener i det gamla manuset och skrev till några nya scener.

Under inspelningen, som ägde rum juni-augusti 1981, sa regissören Olle Hellbom:
"Vi har nog en mera psykologisk bakgrund till händelserna i den här filmen. På en punkt är den mycket annorlunda och det är när Rasmus träffar luffaren. I den gamla versionen accepterade luffaren Rasmus direkt - här är luffaren, och det är nog helt naturligt, väldigt tveksam innan han går med på att bli pappa för Rasmus.

Det fanns 700 unga pojkar som kände sig hågade att spela Rasmus. Valet föll på Erik Lindgren (namnet till trots ingen släkting till Astrid).

Filmen inspelades till stora delar i Dagabygden i östra Sörmland, i trakterna kring Ånhammar, Björndammen med flera platser. Stadsbilderna togs i gamla Linköping. Järnvägsinvigningen spelades in på Dala-Järna station.

Rasmus på luffen blev Olle Hellboms sista regiarbete. Han avled 5 juni 1982 och stod då mitt uppe i förberedelserna till en filmatisering av Astrid Lindgrens "Ronja Rövardotter", som i stället kom att regisseras av Tage Danielsson.