Opinionsbildaren
1970 inleds en ny period i Astrid Lindgrens liv. Hon går i pension från sitt arbete på Rabén & Sjögren och förhoppningen är att tempot i livet ska sänkas något. Året innan, 1969, går hennes älskade far Samuel August bort och den sista boken om Emil i Lönneberga dediceras till honom. ”Min far levde under sina sista år så kolossalt med Emil så jag tror nästan han trodde att Emil fanns på riktigt.”
Under de första två åren på 70-talet släpps inte några nya böcker av Astrid Lindgren annat än olika omarbetningar till bilderböcker och äldre Pippi-serier. Men hösten 1973 kommer Bröderna Lejonhjärta. En äventyrsroman, en romantisk och tidlös saga om kampen mellan ont och gott, om mod och rädsla, kärlek och död.
Bröderna Lejonhjärta
Boken kritiserades av vänsterradikala recensenter för var apolitisk eller politiskt förenklad. Berättelsen, hävdade man, var inte realistisk och den förklarade inte strukturerna bakom ondska och förtryck. Dessutom upprördes vuxna läsare av den raka skildringen av döden, framförallt i romanens slut. Det ansågs för mörkt och skrämmande. Vissa menade till och med att det uppmuntrade barn till självmord.
Men barnen som läste boken, verkade läsa den på ett helt annat sätt än de vuxna. Astrid Lindgren fick tusentals brev från unga läsare som tackade, kände sig tröstade och undrade hur det gick för Skorpan och Jonatan i Nangilima.
Dödens år
Astrid var själv i stort behov av tröst, hennes storebror Gunnar dör i maj 1974 efter ett par års sjukdom. Gunnar var det syskon som stod närmast Astrid och hans bortgång skakar henne djupt.
”Aldrig kommer jag att glömma den där natten, hur vi satte honom upp för att han skulle få lättare att andas, och hur eländigt han hängde i våra armar och dödssvetten på hans panna. Nej, jag orkar inte skriva mer; jag sörjer honom så fruktansvärt och minns vårt nära förbund under barnaåren – Bullerbyns Lasse, den första sakletaren är död.”
Men 1974 innebar fler stora förluster. Hennes nära vänner Olle Holmberg, kritiker och litteraturprofessor i Lund, och Per-Martin Hamberg, författare och radioproducent, går båda bort under året. Det gör också Gerda Nordlund, ”Nolle”, som arbetat som hemhjälp åt Astrid under 22 år. I februari blir hon överkörd när hon cyklar från Astrid Lindgrens våning för att gå på bio.
”Ja, 1974 har varit ett dödens år som aldrig tidigare och de fyra /…/ är de som har lämnat de djupaste tomrummen.”
Fattigdomens hjälplöshet
Astrid Lindgren blev inte bara en av Sveriges främsta författare. Hon kom också att bli en av de mest betydelsefulla opinionsbildarna i landet. Genom hela livet reagerade hon konsekvent mot orättvisor och förtryck. Hennes engagemang för barns rättigheter grundlades tidigt. Partipolitiskt blev hon redan på 1930-talet övertygad om att hon hörde hemma hos socialdemokraterna.
1976 gavs Madicken och Junibacken Pims ut, en av Astrids mest politiska böcker. Här skildras samhällets orättvisor, klassklyftor och förtryck genom Madickens ögon. Hon är herrskapsflickan med ett okuvligt patos för rättvisa som obönhörligt upptäcker att samhället är djupt orättvist.
CITAT
”Fattigdomens hjälplöshet, vad är det”, frågar hon pappa. Och han förklarar, att om man är riktigt fattig, så är det som att vara bunden till händer och fötter, man kan inget göra. Man är alldeles hjälplös när nånting händer, sjukdom eller annat som är svårt här i livet."
Madicken
Pomperipossa
1976 tog också Astrid Lindgren klivet rakt ut i den offentliga politiska debatten. Hon ringde upp Bo Strömstedt, chefredaktör på Expressen, och sa: “Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat!”
Hon meddelade att hon skrivit en debattartikel i sagans form om skattepolitiken. Artikeln publicerades över ett helt uppslag samma dag som riksdagens ekonomiska debatt ägde rum. Rubriken löd “Pomperipossa i Monismanien”.
I artikeln riktade Astrid Lindgren ett svidande angrepp mot den socialdemokratiska regeringen och dess skattepolitik, samt i den fortsatta debatten även mot den maktfullkomlighet som många upplevde att regeringspartiet hade.
Från talarstolen i riksdagen meddelade Gunnar Sträng att Astrid Lindgren var duktig på att berätta sagor, men räkna kunde hon inte. Astrid var snabb i sitt svar: ”Berätta sagor har Gunnar Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig. Vi borde nog byta jobb han och jag.”
Astrid Lindgren blev en övermäktig motståndare för makthavarna i den debatten. Det var knappast hennes avsikt, men hennes Pomperipossa-artiklar bidrog – tillsammans med Ingmar Bergmans avskedsbrev till Sverige, som även det publicerades i Expressen – utan tvivel till att fälla den socialdemokratiska regeringen i valet samma år. Artiklarna ledde också till att Astrid Lindgren inledde ett långvarigt medarbetarskap i Expressen.
Aldrig våld!
Genom Astrid Lindgrens hela gärning finns en orubblig och konsekvent linje: kampen för alla barns rätt till trygghet och kärlek. Denna hållning genomsyrar nära nog hela hennes produktion.
När Astrid fick de tyska bokhandlarnas fredspris 1978, formulerade hon sitt tacktal till en stark uppmaning: “Aldrig våld!”
I talet, som är brännande aktuellt än i dag, riktar hon sig med hetta mot våld, aga och förtryckande uppfostringsmetoder. I Tyskland var talet mycket kontroversiellt. Först när Astrid hotade med att inte ta emot priset alls, fick hon tillåtelse att hålla talet vid prisceremonin. Året därpå blev barnaga förbjudet i lag i Sverige.
”Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja?
Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen.”
Omsorgen om naturen
1980 var det dags för nästa stora politiska stridsfråga – folkomröstningen om kärnkraft. Astrid Lindgren engagerade sig med hetta och blev en av de mest kända förespråkarna för Linje 3, Nej-sidan.
Samtidigt som kärnkraftsstriden rasade skrev Astrid Lindgren på det som skulle bli hennes sista stora roman – Ronja Rövardotter som kom ut 1981. Berättelsens centrala tema, människans förhållande till naturen, kom att bli det sista stora engagemanget i hennes liv: kampen för svenska husdjurs välfärd och bevarandet av det öppna landskapet i Sverige. Djurskyddskampanjen sträckte sig över tio år på 80- och 90-talet och Astrid Lindgren blev en viktig kraft i debatten för den gröna rörelsen. I sin sista bok återknyter hon till barndomens symbios med naturen.
Astrid och djuren
”Om någon frågar mig vad jag minns från barndomstiden, så är min första tanke ändå inte människorna. Utan naturen som omslöt mina dagar då och fyllde dem så intensivt att man som vuxen knappast kan fatta det. Smultronrösena, blåsippsmarkerna, gullvivsängarna, blåbärsställena, skogen med linneans skära klockor i mossan, hagarna runt Näs, där vi kände var stig och var sten, ån med näckrosorna, dikena, bäckarna och träden, allt det minns jag mer än människorna.”
Hösten 1985 skrev Astrid och veterinären Kristina Forslund åtskilliga Expressen-artiklar som väckte människors medvetande om hur illa grisar, kor, höns och andra djur behandlades i Sverige. Ämnet låg förstås Astrid varmt om hjärtat, bondjänta som hon var. Artiklarna samlades i boken Min ko vill ha roligt (1990).
Lex Lindgren
När Astrid Lindgren fyllde åttio år fick hon en ny djurskyddslag i present av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Lagen blev kallad för Lex Lindgren, men när den till sist blev verklighet hade den urholkats på flera viktiga punkter. “Är det meningen att jag ska vara smickrad över att få denna i sitt nuvarande skick menlösa lag uppkallad efter mej?” undrade Astrid i en debattartikel i mars 1988.
Lagen tog aldrig tag i de verkligt stora problemen med den hårt drivna produktionen av nötkött och slaktsvin samt själva slakten, menade Astrid. “Det var fisigt. Att lova en särskild födelsedagspresent och sen ta tillbaka hälften”, kommenterade hon det hela efteråt.
Ju mer Astrid Lindgren syntes och hördes i debatten, desto fler människor och organisationer sökte hennes stöd för att driva kampanj och opinion i olika frågor. Ibland blev bördan på hennes axlar orimligt stor men det visar också på den ställning och kraft hon hade. Som offentlig opinionsbildare var hon oslagbar, men det finns även åtskilliga exempel på hur hon i det tysta stöttade och hjälpte enskilda att få sin rätt i en orättvis värld.
:format(webp)/)
:format(webp)/)
:format(webp)/)