Mio, min Mio

Redan 1984 rapporterades om ett svensk-sovjetiskt samarbetsprojekt för filmatisering av Astrid Lindgrens älskade roman från 1954 om den ensamme pojken Bo Vilhelm Olsson som möter en ande i en flaska som tar med honom till Landet i fjärran, där hans riktige far väntar och berättar att hans riktiga namn är prins Mio. Det var inte Astrid Lindgren som skrivit manus, utan den på Nordisk Tonefilm anställde engelske dramaturgen William Aldridge. Bolaget planerade en internationell storproduktion. De andra intressenterna var då SF och Gorkijfilm, men SF hoppade av före inspelningsstarten. Sovinfilm, Norway Film Development och Svenska Filminstitutet blev nya delfinansiärer. Budgeten var initialt beräknad till 30-40 Mkr, men notan kom att sluta på ca 55 Mkr, vilket utan konkurrens gjorde den till den dittills dyraste filmsatsningen i svensk filmhistoria. Enligt Nordisk Tonefilm berodde kostnaderna på de dyra specialeffekterna (ca 15 Mkr), men förmodligen drev också inspelningens flyttning mellan Stockholm, Moskva, Krim, London och Skottland upp budgeten kraftigt. Redan från början var det bestämt att regissören skulle vara från Sovjetunionen, och i slutet av 1984 valdes Vladimir Grammatikov som svarat för flera framgångsrika barnfilmer i hemlandet. Filmen skulle dock bli engelskspråkig, eftersom det ansågs att det skulle underlätta den internationella marknadsföringen. Följaktligen hämtade man flera internationellt kända namn till rollistan, och efter uttagningsprov i London i januari 1986 valdes de brittiska barnskådespelarna Nicholas Pickard och Christian Bale (som senare blev ett stort namn i Hollywood) ut att spela Bosse/Mio respektive Benke/Jum-Jum. Den första offentliga visningen ägde rum på filmfestivalen i Moskva i juli 1987. I Sverige visades filmen dubbad till svenska. Filmmusikstycket ”Mio, min Mio” skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus och framfördes av Gemini.