När Bröderna Lejonhjärta kom ut hösten 1973 var Astrid Lindgren 66 år gammal och pensionerad från sitt arbete som barnboksförläggare. Hon hade vid det laget skrivit de flesta av sina mest älskade böcker. Pippi Långstrump, Barnen i Bullerbyn, Emil i Lönneberga, Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan, Mio min Mio och Madicken var alla utgivna, översatta och älskade över hela världen. Endast Ronja Rövardotter kom senare, den skulle dröja ända till 1981.

Början på 1970-talet präglades politiskt av Vietnamkriget, kalla kriget och självständighetskamp i flera tidigare kolonier i Afrika. Romanens tema om motståndskamp mot tyranniska förtryckare var på det sättet samtida. Men formen för berättelsen låg på intet sätt i tiden. Starka vänstervindar präglade synen på kultur i allmänhet och på barnlitteraturen i synnerhet. Barnböcker skulle bilda de unga läsarna i samhällets orättvisor, socialisera dem och rusta dem i kampen mot imperialistisk och kapitalistisk utsugning. Alltså skulle barnböcker vara realistiska skildringar av samhällsproblem.

I det politiska klimatet skriver Astrid Lindgren en äventyrsroman, en romantisk och tidlös saga om kampen mellan ont och gott, om mod och rädsla, kärlek och död. Och det gjorde hon inte ostraffat, flera kritiker menade att boken var apolitisk eller politiskt förenklad. Berättelsen, hävdade man, var inte realistisk och den förklarade inte strukturerna bakom ondska och förtryck. Det var inte första gången Astrid Lindgren utsattes för sådan kritik från vänsterradikalt håll och hon hade tidigare vid flera tillfällen raljerat över den politiska ängslighet som rådde i barnkulturvärlden.

Tag en frånskild mamma, om möjligt rörmokare, atomfysiker går för all del också bra, huvudsaken är att hon inte ”syr” eller ”är rar”, blanda rörmokarmamman med ett par delar lortvatten och ett par delar luftföroreningar, några delar världssvält och några delar föräldraförtryck och lärarterror, rör ner ett par klimpar rasmotsättning och ett par klimpar könsdiskriminering och strö sen över duktigt med samlag och knark, så har du en stark och bra stuvning/…/.

Ur ”Litet samtal med blivande samtal med en blivande barnboksförfattare” (1970)

Hennes uppfattning var att barnboksförfattare skulle vara fria, lika fria som alla andra författare.

Frihet önskar jag dig och alla andra barnboksförfattare, den frihet som en vuxenförfattare självklart har, att skriva om vad han vill hur han vill. Vill du skriva en skakande bok för barn om hur svårt och omöjligt det är att vara människa i vår värld, så ska du ha rätt att göra det. Vill du skriva om rasförtryck och klasskamp, så ska du ha rätt att göra det. Och om du bara vill skriva en dikt om en blommande ö i skärgårdens famn, så ska du faktiskt ha rätt att göra det utan att nödvändigtvis behöva tänka: Vad finns det nu för ord som rimmar på lortvatten och oljeutsläpp? Kort sagt: Frihet! Ty utan frihet slokar diktens blomma var den än växer.

Ur ”Litet samtal med blivande samtal med en blivande barnboksförfattare” (1970)

Men Bröderna Lejonhjärta fick inte bara kritik med politisk udd. Den stora tveksamheten hos vuxna läsare handlade om den naturliga och raka skildringen av döden, framförallt slutet upprörde många läsare. Det ansågs för mörkt och skrämmande. Vissa menade till och med att det uppmuntrade barn till självmord. Och Astrid Lindgren brottades själv med slutet av romanen. För första gången i sitt författarliv hade hon svårt att skriva de sista kapitlen. Hon bar manuset med sig mellan olika stopp på sommarsemestern 1973 och det dröjde ända tills den 31 juli innan hon slutligen satte punkt för berättelsen.

Barnen som läste boken, verkade läsa den på ett helt annat sätt än de vuxna. Astrid Lindgren fick tusentals brev från unga läsare som tackade, kände sig tröstade och undrade hur det gick för Skorpan och Jonatan i Nangilima. Och, för första och sista gången i sitt författarliv, satte sig Astrid Lindgren och skrev ett brev till alla barn som undrade. Brevet, där hon berättade om vad som hände sen, publicerades i Expressen 1974.

Ingen av Astrid Lindgrens böcker har lästs på så olika sätt. Så här har hon själv skrivit om olika tolkningar av Bröderna Lejonhjärta:

Skulle jag fråga en vuxen läsare: Vad handlar den här boken om? Så skulle jag kanske få till svar: ”Den handlar om döden och om själavandring och om allt möjligt hemskt och sorgligt.” Så skulle aldrig ett barn svara. De läser Lejonhjärta som en spännande äventyrsbok om två bröder som håller osedvanligt mycket av varann och som är lyckliga bara de får vara tillsammans vart det än bär. Och barnen skriver till mig och tackar för att det blev ett så lyckligt slut.

Men jag själv då, hur läser jag boken? Eftersom jag har så pass mycket barnslighet i mig, som jag har, så kan jag läsa den som ett barn, och då tänker jag att ”det var då för väl att Skorpan hittade Jonatan i Nangijala och att de klarade sig så bra undan alla hemskheter och att de kom till Nangilima tillsammans, de fick det säkert bra där.” Men så finns det en vuxen bit i mig som tänker så här: Kanske var det så att Skorpan, där han låg sjuk hemma i sitt kök, inte stod ut med att leva utan Jonatan, när Jonatan hade dött, kanske måste Skorpan fly till fantasin och som tröst dikta ihop alla äventyren i Nangijala, kanske dog han inte förrän på bokens allra sista sida, och då inte i Nangijala utan hemma i sitt fattiga kök på jorden. Men när jag läser en barnbok så vill jag hellre vara ett barn – därför vill jag helst inte tro på min vuxentolkning.

Ur ”En bok kan läsas på många sätt”

Källor: Jens Andersen: Denna dagen ett liv (Norstedts 2016), Astrid Lindgren: Det gränslösaste äventyret (Eriksson & Lindgren, 2007), Lena Törnqvist: Man tar vanliga ord (Salikon förlag, 2015).

Bakom järnridån, i Tjeckoslovakien, var Bröderna Lejonhjärta kontroversiell av andra skäl än skildringen av döden. Boken fick inte ges ut förrän 1992, efter Sammetsrevolutionen när en icke-kommunistisk regim tog över. Men redan 1981 hade boken smugglats in, översatts och spritts i så kallad samizdatutgåva. På lövtunna maskinskrivna pappersark bands böcker för hand och spreds som underjordisk litteratur. Ett sådant handgjort exemplar finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm.