Jag är fattig bonddräng
men jag lever ändå.
Dagar går och kommer,
medan jag knogar på,
harvar, sår och plöjer,
mockar, gräver och bär,
går bak mina oxar,
hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng
och jag tuggar mitt snus,
och när lördan kommer
vill jag ta mej ett rus.
Sen, när jag blitt livad,
vill jag tampas och slåss,
vila hos en flicka
vill jag också förstås.

Sen så kommer söndan
och då vill våran präst,
att jag ska i körkan
men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova
hela måndagen men
för en fattig bonddräng
börjar knoget igen.

Så går hela veckan
alla dagar och år,
jag går med min lie
och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar
och jag hässjar mitt hö,
harvar, gnor och trälar,
och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng,
invid himmelens port,
lite rädd och lessen
för de synder jag gjort.
Man ska inte supa,
hålls med flickor och slåss.
Herren Gud i himlen
är väl missnöjd förstås.

Men då säjer Herren:
Fattig bonddräng, kom hit!
Jag har sett din strävan
och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng,
är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng,
ska du vara mej när.

Och jag, fattig bonddräng,
står så still inför Gud,
och sen klär han på mej
den mest snövita skrud.
Nu du, säjer Herren,
är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng,
nu får du vila ut.

Text: Astrid Lindgren © The Astrid Lindgren Company
Administrerat av Universal Music Publishing AB
Musik: Georg Riedel